Jag och min man har båda en hel del tatueringar på hela kroppen, inklusive ansikte händer och hals. I Helgen när vi var och åt den sedvanliga pizzan med barnen, på den lokala pizzerian, såg jag att killen i kassan började stå och prata en stund med min man. Jag blev nyfiken och undrade såklart vad han ville.

Han berättade för min man att han sett på serier om vikingar på Netflix och var intresserad av asatro, även om han själv var muslim. Han ville gärna diskutera om detta med någon. Han sa att han sett oss innan och att våra tatueringar visade att vi dyrkade Tor och Oden.

Visst jag har ett stort intresse för nordisk mytologi, men inga av mina tatueringar har den betydelsen. Men blev lite glad över att vi förmodligen gjort hans vecka då han gått där och funderat över vår tro 😊

Själv glömmer jag liksom ibland bort att vi kanske sticker ut en del? För mig är mina tatueringar ingen stor grej och jag tycker inte ens jag har så många. Flera av mina bekanta har ännu fler 😊 Men i vissa sammanhang märks jag nog en del ändå.

En annan gång jag inte tänkte på hur ja kunde uppfattas, var när jag handlade på macken efter jag varit och firat Disablot… Ja är i något slags lyckorus och ska bara lite snabbt smita in och köpa bröd eller något, och har inte en tanke på min uppenbarelse. In kliver jag i min blodröda särk, med bälte fullt i små skinnpåsar, nycklar och andra detaljer. Full krigsmålning med svart och röd färg i ansiktet… Kassören såg lite obekväm ut men inget jag reflekterade över alls. Men sedan frågar han försiktigt; har du suttit nära en eld eller brinner det nånstans tro?

Först då går det upp för mig att jag inte bara ser annorlunda ut, jag rent utav stinker brandrök, då vi haft lite svårt att få igång vår brasa och jag i princip stått i den och jobbat för att få fyr.

”Nä det är bara jag!” Sa jag glatt och gick ut och satte mig i bilen och gasade iväg.