Systraskapets värsta fiende är avundsjuka

5

Pepptalk till mig själv (och den som vill läsa): 

Mrs Always too much, never enough…

Avundsjuka är svårare och svårare att undvika i dagens samhälle där vi ständigt jämför oss med andra via sociala medier. Avundsjukan kan splittra ett systraskap om man vi inte är vaksamma. 

Vi glömmer helt att det inte var tänkt som en tävling i vem som är; lyckligast, mest produktiv, duktigast etc. Sociala medier är inte äkta, de visar inte verkligheten. Men bakom skärmen är det lätt att vara stor i orden kring systraskap, men i nästa stund sitta och störa sig på varandra om någon tar för stor plats på ett opassande sätt. 

 Tro mig, jag mäter själv ofta min egen framgång/lycka genom att jämföra mig med andra och värdera och utvärdera. Det sker ofta obemärkt och tar en stund för mig att upptäcka och försöka ändra på. Tyvärr är det nog ett livslångt projekt att lära om. 

Systerskapet är fantastiskt, det är målet, men hur tillsammans är vi egentligen när vi låter avundsjukan splittra oss? De som vinner mest på denna avundsjuka är patriarkatet. 

För det är ingen tävling. DET ÄR INGEN TÄVLING. Det finns inte bara 1 plats. Det finns plats för alla. Det är ju det som är poängen. Bara för att någon gjort något bra, lyckats, eller bara är lycklig och gör något den tycker om, betyder det inte att jag/du inte kan göra det. Det finns framgång o lycka så att det räcker och blir över.  

I hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag är för mycket. I perioder lyssnar jag på detta och dämpar mig, anpassar mig och… tystnar.  

Men det dödar mig inifrån.  

Jag ÄR mycket, jag får mitt syre av att uttrycka mig, jag kan andas med hjälp av kreativiteten. Om jag måste dämpa den och anpassa mig (till de patriarkala strukturer som det faktiskt är), ja vad är det då för mening med systraskapet?

Man får tycka vad man vill om mig, jag är inte allas kopp te, men jag är inte till för andras tyckande. Ingen är det. Vi kan inte fortsätta spela efter patriarkatets regler. Då är vi som kvinnor dömda att förlora. 

Vi ska inte gå patriarkatets ärenden och dämpa de kvinnor som tar plats eller stör. Vi måste istället uppmuntra alla kvinnor till att ta plats. Stötta varandra, även när vi kanske inte håller med eller har samma smak. För systerskapet, mot patriarkatet. 

Jag vill inte mer falla i fällan att tro att jag alltid gör fel. Att jag alltid är fel. Jag vill inte ta åt mig och anpassa mig längre. Folk uppfattar mig gärna som stark och hård och att saker inte rör mig. Allt rör mig, jag kanske bara har valt att inte låta det synas.  

Jag vill heller inte låta min egen avundsjuka bli missunnsamhet mot mina systrar. JAG VILL INTE låta min egen avundsjuka bli till missunnsamhet mot mina systrar Jag vill att vi tillsammans blir de bästa (eller kanske värsta 😉 ) kvinnorna vi kan!  

Då finns det ett par olika vägar att välja. 

  1. Radera alla sociala media appar och ta på skygglappar 
  2. Anpassa sig efter andras vilja och tyckande och samtidigt kompromissa med sig själv 
  3. Välja den svåra vägen att försöka vara autentisk i allt man gör, samtidigt som man inte dömmer andra som valt samma alternativ. 

Jag väljer den svåra vägen. Låt det bära eller brista.

Nu jävlar åker vi!  

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

5 kommentarer

  1. Tove den

    Bästa Nina! Du är så klok. 🙂 Jag håller med om allt du skrev och väljer också jag den hårda vägen. ❤️

    • enhaxasbetraktelser den

      fina Tove, tack! känns skönt att veta att vi är flera som valt den vägen 🙂 //Nina

  2. Birgitta Andersson den

    Yes🦅🧙‍♀️🦅

    • enhaxasbetraktelser den

      <3 <3 <3

      • Emelie den

        Så sant! jag har fått nog av att springa patriarkatets ärenden! 🔥

Lämna en tanke